Amanda går sin egen väg

Amanda tar emot i det gamla lokstallet som hon och sambon Jonas köpte av Jernhusen för några år sedan för sina respektive affärsverksamheter. Den högst unika byggnaden som ligger på bangårdsområdet i Piteå är ombyggd till kontor och lagerlokaler. Stora fönsterytor och enorm takhöjd skapar en fantastisk rymd där bevarade detaljer andas historiens vingslag tillsammans med smakfull modern inredning. Härifrån sköter Amanda sitt företag, Amanda Mendiant- Art & Illustration, när hon inte är upptagen med måleri i ateljén inne i stan.

– Vi känner oss lyckligt lottade med en så inspirerande arbetsmiljö.

Många känner till och uppskattar hennes karaktäristiska tavlor – träffsäkra porträtt av tjejer och kvinnor som sticker ut hakan och drar till sig uppmärksamhet. Själv syns hon inte ofta på bild offentligt.

– Jag tror inte att så många vet hur jag ser ut. Jag har alltid varit emot att exponera mig själv i till exempel sociala medier. Däremot visar jag gärna upp vad jag gör.

Med franska rötter

Den något lågmälda framtoningen skulle lätt kunna tolkas som vanlig norrländsk blygsamhet. Amandas bakgrund är dock betydligt mer komplex. I själva verket är hon född och uppväxt i Paris, med en svensk mamma och fransk pappa.

– Jag kommer från en riktigt mångkulturell familj med släktingar från hela världen. Att vi är så blandade har aldrig varit konstigt för mig och det har nog präglat hela mig.

Franskan är hennes förstaspråk och svenskan var länge främmande.

– Vi åkte till Sverige en månad varje sommar och hälsade på släkt och vänner. Jag vande mig vid att höra svenska men kunde inte alls kommunicera, säger den språkintresserade Amanda som idag hanterar det svenska språket utan ett spår av brytning.

När hon var 16 år skiljde sig föräldrarna. Amanda flyttade då till Sverige med sin mor och sina två syskon och började gymnasiet i Piteå.

– Vi hade ingen direkt anknytning hit. Det blev så för att mamma hade vänner här. Och det blev ju bra. Vi blev kvar.

Kreativ från start

Hon är i stort sett född med en penna i hand. Mamma Margit, som jobbar som konstpedagog, var den första konstnärliga förebilden. Nu har Amanda försörjt sig på sitt hantverk i nästan tjugo år men att det skulle bli så var långt ifrån givet.

– Det var länge en hobby och jag hade så mycket respekt för yrket. Jag var rädd att lusten skulle försvinna om det blev ett jobb.

Hon är utbildad vid konstlinjen på Edelviks Folkhögskola i Burträsk utanför Skellefteå och vid Bergs School of Communication. Däremot har Amanda aldrig sökt sig till de traditionella konsthögskolorna. Hon har gått sina egna vägar och är till stor del självlärd.

– Om jag hade gått på Konstfack skulle jag förmodligen ha utvecklats åt ett helt annat håll. Visst är jag ibland nyfiken på vad som hade blivit då men jag har ju kommit långt i mitt eget uttryck på egen hand.

I mitten av 90-talet, när Amanda precis hade kommit igång med måleriet, jobbade hon under en period tillsammans med sambon Jonas som var, och fortfarande är, företagare inom bland annat brädsport.

– Jag fick tillgång till en explosion mitt i subkulturen där alla var galet skapande. Skateboardkulturen är starkt sammanflätad med konst, musik och formgivning. Det inspirerade mig visuellt genom det grafiska men jag tog också åt mig budskapet att det man vill göra får man göra själv. Essensen var ärlig och stark och påverkade mig jättemycket, säger Amanda som menar att finns tydliga influenser av gatukonst i hennes målningar.

– Man kan nog säga att jag delvis är inspirerad av denna subkultur. Jag gör den ädlare och med lite andra material.

Allt fler specialbeställningar

Amanda har lite svårt att titulera sig själv som konstnär.

– Nej, det passar inte riktigt mig. Jag jobbar med händerna och vill jobba med uttryck. Jag ser mig som snarare som en bildkonstnär och kallar mig hellre kreatör eller hantverkare.

Valet att forma sin egen väg har placerat henne lite utanför det konstnärliga finrummet. Att göra konsten tillgänglig är inte alltid politiskt korrekt. Hennes känsla är ibland att det inte får bli för folkligt eller kommersiellt.

– Jag målar framför allt för min egen skull men vill kunna leva på det och tycker inte att jag ska behöva hålla låg profil om det.

Hon jobbar ständigt med nya dukar och får många specialbeställningar.

– Det kommer fler och fler av den typen och det är jätteroligt. Folk litar så pass mycket på mig nu och jag brukar få ganska fria händer.

Varje original är unikt men vissa går även att köpa som mindre tryck med olika trycktekniker på olika typer av papper. Kunderna är utspridda över hela landet. Många intressenter finns till exempel i Stockholmstrakten och Amanda har även en hel del kunder i ute i Europa.

– Det fina med internet är att det sprider sig på ett sätt som inte går att förutse. Det kan komma mail från väldigt långt bort.

Ett uppdrag som betyder mycket för Amanda är The Organ Queen, ett beställningsverk som målades på plats inför publik under drygt en vecka när Studio Acusticum i Piteå invigde sin världsberömda orgel hösten 2012. I vinter har hon målat en stor tavla som hon lånat ut till 25-årsjubileet av ishotellet i Jukkasjärvi.

– Den typen av samarbeten är utmanande eftersom det ger mig möjlighet att utforska ämnen och områden som jag inte är bekant med. Ofta måste jag göra en del research för att vara trovärdig och samtidigt bidrar det till min egen utveckling och sökandet efter nya tankegångar och arbetssätt.

Amanda försöker ständigt hitta nya uttryck och experimenterar just nu med nya former i sitt måleri. För att komma med nya lösningar måste hon bort från trygghetskänslan och tvinga sig ut i outforskad terräng.

– Jag vill förstås kunna leva på mitt måleri men kan emellanåt känna mig låst. Jag behöver utrymme för att utvecklas, säger Amanda som även funderat på att plocka in nya verktyg och medel.

– Jag älskar till exempel fotografi och film men har ännu inte riktigt kommit fram till hur jag ska gestalta det visuellt.

Kvinnan i fokus

Hon målar stort, på dukar som är minst en meter i kvadrat. Tavlorna ska absolut inte smälta in utan lyfta rummet och bli ett blickfång. Huvudmotivet är kvinnor i olika former.

– Jag utesluter inte män men inspireras mycket mer av en stark kvinna. Rent estetiskt är kvinnor för mig mer intressanta och mångsidiga, det finns alltid något nytt att hämta hos dem.

– Folk reagerar ibland på att jag målar mycket naket. Jag älskar mode och vackra välskräddade plagg men det finns så mycket laddat i kläder. Det provocerande ligger mer i blicken och hållningen, det är det jag vill åt.

Hennes kvinnor gestaltas som kraftfulla individer med stark självkänsla som håller huvudet högt.

– Förut har jag har inte tänkt så mycket på att jag målar dem så men känslan har nog alltid funnits där omedvetet, mycket tack vare alla starka kvinnor i min familj. Egentligen är det först nu som jag har börjat analysera och kan sätta ord på det.

– Min mamma var känd i den franska familjen för att vara den viljestarka svenskan som alltid stod på sig. Jag har nog också fått lite av den stämpeln och det tycker jag är jättebra. Det finns ju inget annat sätt att göra det på. Vi kvinnor måste skrika lite högre för att få samma fokus och tycka att vi är värda mer utrymme.

Piteå och Paris

Som kvinna med insyn i två olika kulturer ser Amanda att Sverige kommit betydligt längre än moderlandet i jämställdhetsarbetet.

– Även om det finns mycket kvar att göra här behöver jag inte kämpa för min plats som kvinna lika mycket. När jag kommer till Frankrike måste jag liksom börja om från början.

Amanda är fransk i grund och botten och det är så hon i allmänhet känner sig. Däremot har hon ett svenskt sätt att se på många saker.

– Att leva i två kulturer innebär att man ändrar personlighet lite efter omständigheterna. Hon förklarar att Piteå är den fasta punkten som står för tryggheten, lugnet och en bra plats för barnen att växa upp på.

– Jag blir produktiv här, just för att det inte är så mycket annat som drar. Ytorna och den friska luften fungerar meditativt och rensar intrycken, säger Amanda som även upplever att mentaliteten bland människor är annorlunda.

– Folk känns ärligare och det är mycket lättare att skapa relationer än söderut eller utomlands.

När mörkret och kylan sänker sig och skaparlusten tryter måste hon dock åka till Paris för att fylla på inspirationsförrådet.

– Piteå och Paris är så otroligt olika men kompletterar varandra på ett fantastiskt sätt. Lyxen med att ha två kulturer är ju att kunna välja lite som det passar.

Text: Britta Elfving Persson
Foto: Angelica Larsson